14 januari 2012, av Oskar

Så nära en höghöjds-vägg man kan komma på lågland


En sliten Oskar. Foto: Tobias Nilsson

Jag vet. Den här bloggen inte handlar om mig, än mindre om långfärdsskridsko, men eftersom mitt program för att spela in TV-program inte funkade i dag heller och klåparna på SVT endast lyckats få ut 51 minuter från dagens sprinttävlingar (fram till näst sista herr-kvarten), så tänker jag sura lite och prata om mig själv.

För idag var jag äntligen ute på långdärdsskridskor efter knappt två veckors lång förkylning. Underbart. Bussen gick till Kolmården och inte ett moln på himlen och spegelblanka isar blev belöningen efter knappt två timmars kuskande från huvudstaden. Lite dum-kaxig som jag tyvärr kan vara ibland valde jag att åka med min klubbs snabbaste grupp (fylld av alldeles för åkstarka herrar) vilket jag brukar göra men kanske inte borde göra så här nära en förkylning.

Till en början gick det bra. Medvind, solsken och bra krut i benen. Men sedan strax före lunch i ett motvindskör (då ligger man på rulle likt cykel) fastnade jag med ena skridskon på snubben framför och jag föll som en fura. Landade på underarmen vilket gjorde så sinnessjukt ont.

Men det var egentligen inte det jag skulle berätta om. Utan något som hände vid tretiden efter runt 30 km av motvind efter lunch. Helt plötsligt när jag ligger på rulle som vanligt väggar jag så sjukt mycket. Låren sprängs nästan av mjölksyra och jag väljer att kliva ur kön och sakta ner lite. Trots det och lite vila lyckas jag inte få någon som helst återhämtning i låren. De förvandlas till ”telefonstolpar” och jag börjar direkt tänka på våra svenska stjärnor (och en viss norsk) under touren. Varför kommer syran tillbaka direkt? Trots att jag inte åker så fort?!

Höjdmätaren i GPS:en visade under något hundratal meter över havet så det kan ju inte varit någon tunn luft väggat mig. Istället visade det sig vara mitt hjärta som gått över i reggae-takt, eller rättare sagt förmaksflimmer. Eftersom hjärtat pumpar oregelbundet och inte så starkt lyckades alltså blodet etc inte ta sig ut i mina stackars lår utan syran blev bara värre. Helt sjukt! Resten av turen fick skrinnas i riktigt lustempo för att jag över huvud taget skulle klara av att ta mig tillbaka till bussen.

Kan tillägga att jag haft problem med förmaksflimmer förut och ni behöver inte vara oroliga att jag ska dö och bloggen måste läggas ner, utan jag har koll på läget, dock har det aldrig hänt vid att jag fått flimmer under hård ansträngning förut.

Slutpoängen: nu förstår jag exakt hur Petter kände sig under turen mellan Cortina och Toblach (eller var det tvärt om), enda skillnaden var att det inte var på hög höjd här och att jag faktiskt åkte 6 mil skridskor när han åkte 3,5 mil skidor (på världselitnivå).

Nu tänker jag sura vidare tillsammans med min hjärtmedicin och vänta tills loppfan kommer upp i sin helhet på SVT. Därför får ni alltså inget referat från dagens tävlingar. Än.

PS. för att lätta upp stämningen kan ni se hur det kan se ut när jag åker skridsko på andra blankisar här:

7 kommentarer till ”Så nära en höghöjds-vägg man kan komma på lågland”

Kämpa Oskar, att vägga är det bästa och värsta som finns, att åka i slowmotion och ändå tänka ”åhfyfan åhfyfan”

Inlagd: 2012-01-15, 04:36
Skriven av: Skidjan

Långfärdsskridskor ser alltid så fantastiskt skönt ut men det måste vara en av världens mest svårutövade sporter. Hur ofta är det lagom kall, bra väder, ingen snö? Tre dagar om året typ?

Inlagd: 2012-01-15, 08:58
Skriven av: SweTor

Ser nästan lite övernaturligt ut att flyga fram över mörka isar och jag kan tänka mig att det suger ordentligt i musklerna. Det låter som en härlig helgaktivitet.

Inlagd: 2012-01-15, 09:32
Skriven av: Anna

Skidjan, jo, men eftersom det var hjärtat som sölade ner mig kändes det mest obehagligt. Inte läge att kämpa direkt.

SweTor, faktum är att det går att åka mycket mer än man tror, speciellt i Mälardalsregionen eller vad man ska kalla det. Har åkt nästan varje helg sedan början av december.

Anna, det suger mycket i musklerna i motvind. I medvind är det som att flyga!

Inlagd: 2012-01-15, 10:21
Skriven av: Oskar

Så här såg det för övrigt ut innan jag kroknade:

Inlagd: 2012-01-15, 11:01
Skriven av: Oskar

Ser grymt ut! skulle vilja testa!

Jag väggade på cykel i somras på mitt andra cykelpass för vårsäsongen tillsammans med rätt starka cyklister på en kuperad sträckning. Redan innan backarna var jag ganska rökt och när jag hade 1 km kvar till dörren så väggade jag totalt. Fick kliva av cykeln och min kompis som stannat ett 20 tal gånger för att vänta in mig fick leda mig till en busskur där jag fick ligga och ta igen mig i en kvart innan jag kunde ta mig hem på egen hand. Fyfan!

Inlagd: 2012-01-15, 15:25
Skriven av: Adrian

Oskar: ja, det var dumt att jämföra med en ”vanlig” väggning av mig. Var lite trött, förlåt!

Grymma skridskobilder iaf. Förövrigt har vi Sarek-intresse gemensamt iaf, vad jag sett från flickr :)

Skidor är kanske det värsta att ”ta slut på”, plötsligt får man tjugo tjuvsläpp eftersom man inte kan trampa ner skidan och man får klappra fram i snigelfart istället..

Inlagd: 2012-01-15, 18:34
Skriven av: Skidjan

Skriv en kommentar!

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Please Add the Values