Feberyror runt för-OS

fever

Varning: min feber är inte helt över vilket kanske syns i det lite osammanhängande inlägget nedan.

Jo, jag har faktiskt sett tävlingarna i Sotji. Men peppen infann sig inte, det var liksom inte roligt alls. Dock jag vill inte skylla allt på Sotji utan även en hel del på min rekordhöga feber jag fick känna av med start under lördagmorgonen. Jag tror jag aldrig yrat och känt mig så flummig i hela mitt liv som natten mellan lördag och söndag. Frossa-skakningar varvades med toksvettningar samtidigt som hela min kropps känselceller stod med öppna spjäll. Hjärnan fick en överdos i fysiska känslor och kunde inte hantera det alls vilket resulterade till noll sömn. Fy fan. Men jag ska vara lite glad eftersom jag var tvungen att gå hem tidigare från min orienteringsklubbs årsfest pga febern. Glad? Jo, det visade sig att vinterkräksjukan spred sig som en löpeld bland festdeltagarna under den natten…

Om vi bortser från mitt sjukdomstillstånd kan man ändå sammanfatta världscuphelgen som lite trizt. Jag tror jag har skrivit exakt samma rader förut efter någon annan sprinttävling, men det skadar ju inte att ta upp det igen: sprintbanorna var på tok för långa och jag börjar undra vad det är för poäng med sprint om det inte längre är sprint? Under den individuella sprinten funkade det nog skapligt för vanliga sprinters. Jag ger tävlingen ett halvdant OK.

Men sprintstafetten, varför finns sprintstafetten kvar? Och varför heter det sprintstafett? Det borde heta parstafett, för någon sprint är det ju inte längre. Inga sprinters pallar ju med en sprintstafett och jag köper inte argumentet ”ja men dom får väl träna uthållighet lite mer!”. Vafan, ska 800-meterslöparna helt plötsligt tvingas springa 4000 meter?

När sprinten kom till byn för sisådär 10-15 år sedan var det många som tyckte det var en clownig sport. Jag själv var vid tillfället inte så värst intresserad av skidor men jag hade säkert ställt mig i det konservativa gänget som inte gillat det. Eller inte. Men nu finns sprinten och jag tycker ändå disciplinen hittat sin form. Det är kval, kvart, semi och final. Taktik, spänning, rävspel och underbara explosioner. Med andra ord en rätt intressant variant på vanlig längdskidåkning.

Men sen uppfann man Tour de Ski och hundra andra minitourer där man ville att alla skulle åka allt i dessa tourer, från sprint till 35 km fritt. Då man insåg att det bara var sprinters som kvalade till sprinttävlingarna var man tvungen att gnugga de innovativa geniknölarna lite till. Varför inte göra sprint till medeldistans istället! Så kan alla vara med och vinna! De utpräglade sprinterna kände sig nog rätt blåsta när de blev tvungna att åka massa distanstävlingar för att få åka några sprinttävlingar som ändå var för långa. Vilken bajsmacka!

Ja så nu går alltså trenden mot allt längre sprintbanor, eller ska vi kalla det medeldistansbanor i heat?

Tillbaka till söndagen i Sotji. När två distansherrar utan vidare sprintegenskaper helt och hållet pulveriserade motståndet likt sprintern Björn Lind en gång gjorde i Otepää, ja då är det något som inte stämmer med sprintstafetten.

Jag är självklart mäkta imponerad av ryssarnas styrka och deras sätt att knocka resten av finalfältet, men ska det verkligen vara så att sprintåkare åker till ett mästerskap för att åka en tävling. Som de sedan kanske faller i pga att någon annan trampar på deras skidor. Och sen åka hem igen eftersom inga andra distanser passar dem? Det är ju helt sjukt ju!

Slutpoängen: det verkar inte bara vara jag som är sjuk, internationell längdskidåkning har visat upp tydliga sjukdomssymtom under en ganska lång tid nu. Kan vi få se en förändring snarast?

Förslag: antingen lägger man ner parstafetten (som jag här och nu bestämt att den heter), eller så gör man något åt den (ping Falun-VM).