Efter Lillehammer

Har missat mycket av längdskidornas i helgen förutom dagens lopp. Jobb och en tripp till Gävle för att bevittna ytterligare ett hockeyhaveri signerat Brynäs.

Dagens lopp var väl sisådär utifrån underhållningsvärdet. Märker att jag gnäller på alla typer av lopp. När det är intervallstart tycker jag tv-produktionen är så katastrofalt tråkig och dålig att jag längtar till masstarterna och när det väl blir masstart blir det som idag. Pärlband och incidenter. Börjar man tappat suget?

Tur Fantastiska Frida finns då. Hennes stakryck var väl dagens behållning. Hon har ett vapen i tempohöjningar som Ebba saknar. Att Ebba var den som tog upp jakten har jag nemas problemas med. Taktikkörning måste i min bok alltid vara upp till åkarna. Att få skit för att man försöker vinna ett skidlopp är ju otroligt märkligt. Sen älskade jag också Lökens och Hellners taktikkörande i OS men det bygger ju på att man väljer det själv – inte på nån slags förväntan att man ska offra sig själv varje gång en landslagskamrat har 20 meter. Larvig diskussion i min bok. Visst hade man själv fått lite panik om det är ett VM eller OS-lopp men det är ju en individuell idrott vi tittar på.

Kul att norska damerna ändå flyttat fram positionerna post-Johaug. Det behövs. Och kul med Tyskland. Bra mix av länder nu på damsidan. På herrsidan är det värre. Äckligt överlägset Norge. Huvva. Ryssarnas frånfälle har gjort loppen betydligt tråkigare. Tur att Wille är där uppe och stökar.

Rosjö gjorde det ju grymt idag även fast banan gör det svårare att värdera insatsen kanske. Calle lider man med återigen för typ tvåhundrade gången. Han hade utmanat om det idag. Rejäl åktur han bjöds på. Han är som en inverterad Bradbury. Så fort det börjar gå bra så blir det åt helvete. Burman börjar röra på sig. Det behövdes!

Sjukt att vi är störst bäst och vackrast på sprintsidan trots att våra två största stjärnor saknas. Norgevarning på vårt svenska sprintlag när alla är friska.