okt 29 2021 oktober 29, 2021 oktober 29, 2021 25Kommentarer av Martin

Mina 15 bästa skidminnen – Plats 15 till 11

Publicerat i

I väntan på att de första skidparen läggs ned för start i Ruka om ganska exakt en månad tänkte jag ta en högersväng in på minnenas allé.

Alltför många sena kvällar har man ju spenderat framför tv:n med gamla klassiska lopp och klassiska kommentarsspår ringandes i öronen. Det känns som att det är dags att göra nån slags summering om vilka lopp som betytt mest och för alltid intagit en plats i skidhjärtat. Jag började göra en lista över mina 15 bästa skidminnen. Listor är ju nästan alltid roliga, till och med den gamla räven Tom Hjeltes innelista spelade en roll i mitt ett tag. Men dom är ju också bedrägliga. Minnen bleknar, vissa stannar kvar andra tar bussen från stan.

Det är också rätt märkligt vad som etsat sig fast och vad som tynat bort. Kallas guld i Skiathlonen 2018 är ett bra exempel. Jag har inga direkta minnen från det loppet. Varför det? Var det för att Johaug inte var med och man kände att det kunde gått på ett annat sätt med världens bästa skidåkare på plats. Är det på grund av att Håård och Blomman fattades mig (som Mattis skulle ha uttryckt det). Hur som helst. Jag har säkert glömt en del lopp också, det är en lista i total avsaknad av research, endast grundad på känlsa. Jag gissar att ni inte kommer hålla med mig, men det är väl det som är charmen med listor.

Nåväl. I det här inlägget kommer plats 15-11. Vad minns ni från loppen?

Plats 15 – Mogren 1993
Jag var faktiskt på plats i Falun. Inte på femmilen men jag tror det var tremilen. 13 år var jag. Mest minns jag den där maskoten och att det var rätt fint väder med snö i granarna runt Lugnet. Däehlie vann såklart det loppet och jag minns att man försökte trösta sig med att Mäklar-Smirre ändå väl var åtminstone lite svensk. Ett jävla mörker var det varje fall. Hittar inte ens nån resultatlista så här i efterhand men jag har för mig att Majan var bästa svensk en bra bit efter. Hem åkte vi i bil många timmar och tänkte på att Svan ville man hellre haft i spåret än bredvid Bågen i kommentatorshytten. Mogrens guldlopp några dagar senare som där och då varje fall suddade bort fiaskostämpeln minns jag egentligen inte alls mycket ifrån. Sett delar av det på Youtube. Jag är också för ung för att minnas reaktionerna i Sverige men bilderna på ett nyförlöst Lugnet som borde bytt namn till Vrålet lämnar mig inte. Bågens kommentering (som kanske är en efterkonstruktion) ”Hela stadion badar i svenska flaggor och inte en enda norsk” tänker jag ofta på. Det kanske inte ens var han som sa så eller så lät det aldrig ens så varken i TV eller radio men det är så jag vill minnas det varje fall. En plats på listan ska han ha varje fall, Molle.

Plats 14 – Dubbelgulden 2006 Sprintstafett
Fuskar lite här och dubbelräknar damernas och herrarnas dubbla OS-guld i sprintstafett 2006. Jag pluggade på universitetet och sprintstafetterna skulle väl avgöras nån gång runt lunch kanske. Jag minns såväl hur jag hade en obligatorisk samling som jag inte kunde skolka ifrån och hur jag i stil med Jönssonligan planerade in i minsta detalj hur jag skulle genomlida den där föreläsningen om de gamla sumererna och samtidigt inte överhöra någon kommentar från någon annan om hur det hade gått i loppet.

I studentrummet på Ålidhem var den gamla VHS-spelaren inställd på timer (vilket alltid var vanskligt) för att föreviga både dam- och herrstafetten. Planen funkade. Ingen hade skvallrat. Jag vågade knappt se folk i ögonen på vägen hem till VHS-spelaren och väl hemma så var det ju en fantastisk stund. Klarblå himmel i Turin. Linds känguruhopp och Lina Anderssons stora ögonblick. Kroppen skakade i timmar och jag lyckades få ett sms inskickat till studion där jag krävde bragdguld. Tack för det Björn, Tobbe, Anna och Lina! Elofssons och Leijnegaards kram i Mixed Zone glömmer man ju inte heller.

Plats 13 – Kalla och föret
Ett av få lopp med individuell start som får plats på listan. Fan vad stark hon var där ändå. Satte alla på plats. Norskorna hade väl inte bara föret emot sig det var väl skit under bindningen också. Ett sjuk märkligt lopp är det ju men Kalla stod pall och gjorde det som ingen annan kunde den dagen – hon slog alla som gick ut före henne och som kunde dra nytta av vädrets makter. Tänk att ”Dagssländan” Rydqvist bara var en sekund från medalj, den hade jag unnat henne. Hemmaplan är ju nåt särskilt. Mötte hon pappa i studion efteråt eller har jag fantiserat ihop det?

Plats 12 – Olsson och snön
Nu var det ett tag sen jag såg det här loppet men Olsson hade väl en viss fördel av att gå ut lite tidigare än de sist startande. Men nån jävla fördel ska man väl ha ibland när man aldrig kan tävla på grund av förkylningar. Loppet är väl inget som etsat sig fast i minnet direkt men däremot intervjun i studion med Yvette, Svan och Anna, den värmer fortfarande. Utanför står halva Falun och ropar ”Vi vill se Johan vinka”. Olsson själv är i vanlig ordning lugn som en filbunke och gör det Olsson gjorde bäst, förklarade sina lopp på ett nästan existentiellt sätt.

Det är som att se Jekyll & Hyde i studion. Svan kan varken sitta still eller få kontroll på ståpälsen medan Olsson mest är nöjd över att han följde sin plan. Den här intervjun är väl den finaste och värdigaste som en skidåkare gjort va!

Plats 11 – Rickardsson femmil i Kollen

Sommaren 2013 drabbades Daniel Richardsson av en riktigt otäck olycka. I samband med ett däckbyte på E4:an blev både Richardsson och hans vän påkörda. Vännen dog, Richardsson skadade sig ordentligt. Vägen tillbaka kändes som att den skulle bli lång. Med det i backspegeln kändes det som senare hände sig i Holmenkollen som nån slags gudomlig rättvisa. Loppet är spännande. Klungan som bryts tidigt, Bauer som drar en luring och inte byter skidor, olika länder med i tätklungan, Martin Johansson överpresterar och Lord Nelson stakar till slut in på femte plats.

Men behållningen av loppet är såklart bataljen mellan urstarka Sundby och Richardsson. När de två klassiska timmarna som Blomqvist alltid pratar om i femmilsloppen är avklarade drar Sundby upp tempot. Både Legkov och Richardsson är bra slitna men när det blir stakning så täpper Richardsson luckan och då är det bara dom två kvar. Och när det sen ska göras så stakar han helt enkelt ned Sundby som inte kan svara.

När Richardsson glider över mållinjen sätter han punkt för en fantastisk säsong som han säkert minns med blandade minnen. Ett av få världscuplopp som får plats på listan. Jag älskar det. Och jag älskar Daniel Rickardsson, vilken magnifik idrottsman.

Det var de första fem minnena. Återkommer med fler minnen längre fram!