Fredagsmys #4 När Haag bärgade silvret

Med Tour de Ski avdukat och en världscupfri helg framför oss känns det som att lite nostalgiskt fredagsmys är på sin plats igen.

När jag började skriva på Skidpepp för 10 år sedan så skrev jag att bokaktuella Anna Haags silver i Vancouver 2010 var det mäktigaste jag upplevt i skidväg. Och såhär 10 år senare så känner jag nog nästan likadant. Det är klart att massa andra skidminnen skapar känslor som Olssons femmil eller Nilssons avslutande stafettsträcka, men det är nånting med det här loppet som fortfarande gör att jag blir märkligt nervös och darrhänt.

Hansson hade blivit Haag något år tidigare och Annas smygande framgångar i Charlotte Kallas skugga påverkade mig mycket. Det var ju på den tiden då ordet bredd inte fanns i svensk damåknings vokabulär. Och efter att ha blivit bortskämd av Charlottes fina placeringar så minns jag att ibland gladde mig ännu mer mer åt Hanssons fina femteplaceringar.

Strax innan OS drog igång i Vancouver hade Haag visat att något större var på gång. Två pallplatser i november och december 2009 visade att det fanns en hög högstanivå. Så här sa hon själv inför OS:

Jag vill inte sätta som mål att jag ska komma hem med medalj men visst vore det fantastiskt. Men jag vill vara med och fightas och känna att jag har något att göra där på riktigt

Och att hon hade nåt att göra där visade hon direkt i det första loppet i mästerskapet över 10 kilometer som Kalla vann. Anna slutade överraskande fyra (efter bland annat fd fusk-Smigun) och var nära att knipa medalj. Fortfarande i skuggan av Kalla. Och det är väl det som gör Skiathlonloppet några dagar senare så speciellt. Sen så hjälper det ju till att solen skiner över det vackra banorna i Vancouver. Efter 10 minuter in i loppet så ramlar Kalla i utförsbacken in mot stadion. Och där försvann nog loppet för henne även fast hon tog sig i kapp klungan för att sen släppa i slutet av den klassiska delen.

Resten av loppet är enda lång nagelbitare för att se om Haag ska släppa täten eller lyckas hänga i. Det finns några fantastiska scener under slutet av skatedelen där Haag verkligen hänger på repen. Nere på 9 men reser sig igen och kommer upp i rygg.

Blomqvist kommenterande mot slutet gör ju sitt också där han först säger att tror att Anna har släppt och undrar:

Vart är Annas skidspetsar, varför visar de inte ANNA HAAG!

Sen kan hon helt plötsligt få sug i backen och då jävlar var pulsen hög minns jag. På Blomqvist också. När det sen blir upplopp susar hon om Kovalczyk (lär mig aldrig stava hennes namn) och eviga fyran Steira. Och jisses så glad hon är efter.

Woohoo Så jäääla kul!

En svensk intervjuklassiker, om det finns några sådana.

Ett grymt lopp helt enkelt som hade allt och där Björgen vann! Vancouver kan också vara det år då Sverige hade de fulaste mössorna som skådats. Anna vann ju ett till silver lite senare i samma OS i sprintstafett tillsammans med Kalla…men det är ju en annan historia.

Går inte att bädda in OS-lopp, så ni får klicka på länken och se det på Youtube!
Trevlig helg kamrater!