Tack för allt Charlotte – du blir saknad

Då blev det så som många kanske hade förutspått. Charlotte Kalla lägger stavarna på hyllan och avslutar sin karriär. Trist såklart. Jag har alltid älskat att följa Kalla i spåren. Hon har liksom bjudit på spänning och dramatik både när det gått bra men även när det gått dåligt. Oberörd har hon inte lämnat någon.

Jag minns när man började höra talas om henne i media. Att det var något speciellt med tjejen från Tärendö. Och med stora genombrottet i Tour de Ski där hon var bäst i alla discipliner blev hon folkkär direkt. Klippet i hennes första Tour där hon ramlar och skriker Faaaaaaaan så Jakob Håård nästan blir generad sammanfattar väl åtminstone den första delen av hennes karriär. Vinnarskalle, stark mentalt men också arg och svart i blicken som ingen annan när det gått dåligt. Där och då trodde jag nog vi skulle få en ny överlägsen stjärna. Så blev det ju inte. Charlotte var aldrig bäst jämt men nästan alltid när det gällde som mest.

Stafettsträckan i Sotji och loppet i Falun där hon vann är väl dom minnen som ligger längst fram i frontalloben. Och där blir dom kvar länge än. Tillsammans med alla andra medaljlopp såklart.

Visst kan man tycka det är lite bittert att de sista åren inte blev ljuva direkt men jag tror ändå Charlotte har varit hyfsat tillfreds med livet. Det har verkar så. Ögonen har varit lite ljusare och stämman lite klarare även när det gått risigt.

Avslutningsvis vill jag också hylla Kalla för det föredöme hon varit. Alltid lugn och vältalig. Balanserad och rättvis. Aldrig elak och kaxig utan jordnära och ödmjuk. De har varit så fint att följa och det är väl därför hon är så älskad. Vinna medaljer kan många göra men hjärtan är svårare att erövra. Och där var du bäst – jämt.

Sveriges genom tiderna främsta skiddam slutar. Nu ska hon hyllas i bästa Nord-Korea stil på SM om jag får bestämma. En staty på Lugnet kan dom få sätta upp också.

Tack för allt! Till er andra Skidpeppare. Skriv era bästa minnen från Kallas karriär och stäm in i hyllningen!