feb 27 2021 februari 27, 2021 februari 27, 2021 119Kommentarer av Martin

Några tankar om stafetten

Publicerat i

Frun väckte mig inatt. Satt tydligen upp i sängen och pratade högt i sömnen. Ta rygg, TA RYGG!! Man behöver ju inte vara Sigmund Freud för att tyda den drömmen. Det är ju nästan en vecka kvar men jag känner ändå att jag behöver skriva av mig, för nu börjar det bli jobbigt. Det blev inte heller lättare att se en Kalla i god form och inse att vi faktisk har en realistisk guldchans på torsdag.

Jag skrev ju för några inlägg sedan att Skiathlon är den roligaste VM-distansen. Så är det ju. Ren glädje att få slå sig ner med en kaffe och bli underhållen i en knapp timme. Men stafett är nånting helt annat. En skräckupplevelse rakt igenom som inte har någonting alls med glädje att göra. En tävlingsform som är så spröd att en skida som lossnar från pjäxan eller ett dåligt beslut, eller en kasst vallad skida kan kasta oss in i en veckas landssorg och en ända lång väntan till nästa mästerskapsstafett och revansch. En stafett är ju egentligen bara en enda lång väntan på att nånting dåligt ska hända. En tävling där varje kurva känns som rysk roulette med 6 kulor i loppet. Fy fan säger jag.

Det måste vara alla hemska minnen tidigare i livet som gör att det känns så här för mig. Har ju varit mycket snack om det här med bortträngda minnen som kan återskapas, ja ni vet Quick och allt det där. Ibland har jag tänkt att jag skulle behöva det omvända. Jag skulle behöva nån terapeut som rotade runt i huvudet på mig och fick mig att glömma och tränga bort Niklas Jonssons förstasträcka i Falun 93. Eller den där jävla backen i Albertville där Majbäck parkerade med sina träskidor och man såg hur Ulvang seglade iväg och lämnade oss kvar med skammen. Eller när Fredriksson blev bortvallad. Och Brink ska vi ju inte ens nämna här. Eller jo det ska vi. För det sätter ju fingret på det här med stafett. Intervjun med Elofsson och Fredriksson och Södergren som redan hade åkt sin sträcka glömmer jag aldrig. Fredriksson som redan tagit ut segern och så säger Elofsson helt plötsligt nåt i stil med att ”är dom inte lite närmare nu”. Usch.

Poängen är väl helt enkelt att den potentiella nedsidan i en stafett är så mycket större är uppsidan. En väggning är så mycket värre än vad en guldmedalj är underbar. Det är liksom Brink, Majbäck och Jonsson som dominerar mitt kognitiva schema, inte Kalla, Hellner och Nilsson. Så är det inte i dom andra loppen bara i stafett.

Men nu ska man ju igenom det här ändå. Och för att inte ligga och yra inatt igen tänker jag att det bästa är att börja förbereda sig. Herrstafetten kan vi väl glömma för en stund. Det är ju damernas som spelar roll.

Hur ska Sverige då göra. Ja lätt är det ju inte att ta ut ett lag. Och det här med stafettmatematik där man försöker förutspå hur olika sträckor kommer gå är ju svårt och sällan träffar man ju rätt men vi gör ett försök.

Vi kan ju börja med att slå fast att hur än Sverige ställer upp kommer dom ta medalj. Det kommer handla om Sverige, Norge och Ryssarna. Det kan inte ens Bellman eller Diggins ändra på. Med det sagt så kan vi ju kosta på oss att verkligen gå för guldet. Tvåa eller trea spelar ju ingen som helst roll med det här laget där så många är världsstjärnor.

Okej. Hur ställer då Norge upp. För det är ju dom vi måste vinna över. Ryssarna har ju en chans men vi formar ju inte laget efter dom.

Norge lär ju köra med Kalvå/L.Weng, Johaug, Fossesholm och H.Weng. Jag tror dessutom de kör i den ordningen. Möjligtvis sätter dom Johaug på sista och Heidi på andra.

Sverige har två alternativ som jag ser det.

Alternativ 1

Kalla-Karlsson-Ebba-Jonna/Dahlqvist (dagsform avgör sistasträckan)

Kalla kan om hon är i samma form som idag skapa lucka på säg 20 sek om vi har lite flax. Karlsson är ju bra på att hålla tempo själv och kanske kan växla Ebba i ensam ledning med 7-8 sekunder. Jag tror Ebba kan utöka mot Fossesholm även om hon är grym i skate. Jonna/Dahlqvist får 20 sek på Weng. Weng är ju en fantastisk hängåkare men kanske inte lika bra just nu på att hålla tempo själv. Kanske räcker 20 sek för Jonna eller så blir hon ikappåkt med en kilometer kvar och då har vi ändå viss möjlighet att spurta hem det.

Alternativ 2

Ribom-Kalla-Andersson-Karlsson

Ribom kan nog hänga första norskan. Kalla tappar såklart på Johaug, 15 sek i bästa fall men mer troligt med 20-30. Andersson får jaktläge och stressar mästerskapsdebutanten Fossesholm. Karlsson går ut max 10 sekunder efter Weng och det tar hon igen rätt snabbt. Sen är det tusan 50/50.

För min mentala hälsa väljer jag alternativ 2. Hellre efter i början med jaktläge än att bli jagad av de där norskorna, det vet jag inte om jag pallar en gång till. Seefeldt var ju sjukt jobbigt att genomlida. Lättnaden efteråt så mycket större än glädjen. Som vanligt i en stafett.

Godnatt och dröm om stafetten!

Etiketter: