Skidpepp är död! Länge leve Skidpepp!

Mitt i denna idiotiska pandemi händer det även saker på Skidpepp, förhoppningsvis till något mycket bättre! Som ni noterat senaste tiden (åren) har jag som grundade Skidpepp hållit mig undan efter att jag vid något tillfälle helt enkelt började tröttna att skriva om skidor. Istället har Jörgen hjälpt till att hålla hemsidan flytande genom att skapa inlägg för respektive tävling så att alla Skidpepp-heads där ute kunde fortsätta bråka om Sverige eller Norge är bäst.

När jag startade Skidpepp som blogg i juli 2007, ett år efter att jag började skriva mailutskicket Skidpepp till vänner och bekanta, kände jag ett skriande behov att fler skulle upptäcka hur fantastiskt det var med längdskidor. På internet och i de stora medierna var det näst intill radioskugga, nästan ingen skrev om skidor och det var något jag upplevde lite märkligt eftersom man bara ett år tidigare fått se bland annat Björn Lind känguru-hoppa sig till två OS-guld.

Därför startade jag Skidpepp och jag märkte tidigt att jag fyllt ett tomrum. Besökarna blev fler och fler, diskussionerna längre och längre. Jag kände att jag gjorde nytta! Tänk, det här var till och med innan konceptet Vinterstudion lanserades!

Redan ett halvår efter starten var jag nere i Tjeckien med min syrra för att följa Tour de Ski och hör och häpna: vi var de enda svenska ”journalisterna” på plats bortsett från Jacob Hård och Anders Blomquist (som jag för övrigt lärde känna under den resan vilket var väldigt roligt!) som kommenterade själva tävlingarna.

A248144 022A

När Charlotte Kalla stormade in som segrare av en etapp av touren i Nove Mesto var det bara jag (och min syster) där för att gratulera och ta bilder etc. Ingen Expressen, ingen Aftonbladet, ingenting. Däremot var det sjukt många norska journalister där såklart.

Därefter hände något. När tävlingarna drog vidare till Alperna för de avslutande etapperna hade alla svenska medier satt sig på flyget ner då de insåg att något stort var på gång: en ny svensk skiddrottning var in the making. Och som ni vet, resten är historia.

Under de närmaste åren åkte jag på flera vc-tävlingar i Sverige och jag var även på plats under VM i Oslo 2011. Dock hann jag inte dit innan Hellnerbacken uppfanns av undertecknad (Jonas Karlsson måste snott namnet från mig).

Vintern därpå gjorde jag några gästinlägg hos Expressen också. Men det var nog efter den säsongen mitt intresse att skriva i bloggen började att dala. Jag tror det var lika delar att jag inte längre behövde fylla ett tomrum eftersom längdskidor var hetare än någonsin men också för att Kvällstidningarna skrev hur mycket som helst om sporten och Vinterstudion blev en megasuccé vilket jag nog störde mig lite på, paradoxalt. Jag har som person alltid tröttnat på saker som blivit för populära. Det kan vara allt från musik till maträtter och i det här fallet sport. En fånig indie-persona som aldrig går ur mig.

Jag fortsatte givetvis att se alla världscuplopp och mästerskap, dock ofta i efterhand eftersom jag under vintern nästan alltid var ute och åkte långfärdsskridskor när loppen gick vilket gjorde att mina eventuella inlägg också kom ut alldeles för sent.

Jag började fundera på att lägga ner bloggen eller kanske sälja den redan kring 2015 eller så men höll den levande mycket tack vare bland annat Jörgen som hjälpte till att se till att några inlägg kom ut och .

Fem år senare, november 2020, dvs förra veckan, får jag ett meddelande från en gammal Skidpepp-skribent som helt enkelt frågar om han kunde ta över bloggen helt. Efter några diskussioner är vi överens och framöver är det Martin Viklund som är Skidpepps huvudbloggare och ägare.

Det sjuka är att jag tror att det här kommer medföra att min närvaro på bloggen som inläggskrivare men också kommentarläsare lär bli betydligt större nu än under de senaste åren då jag knappt läst vad någon skrivit över huvud taget (jag vet, det är pinsamt, men det har bara inte gått).

Så, tack för mig! Och välkommen tillbaka Martin!