okt 08 2021 oktober 8, 2021 oktober 8, 2021 329Kommentarer av Martin

Premiären närmar sig

Publicerat i

Ja hörrni. Märkligt vad tiden går. Nyss var det säsongsavslutning och nu närmar sig premiären igen. Det är alltså dags för den här bloggen att förhoppningsvis vakna ur sin höst- och sommardvala. Jag satt och funderade häromdagen på om någon säsong någonsin har känts så förhoppningsfull som den här. Blir det rekord i pallplatser i år?

Vi kommer såklart ha det bästa damlandslaget i år igen även om om Therese Johaug lär fortsätta dominera de flesta distansloppen. Men jag tycker också att avslutningen på förra säsongen gav oss lite hopp om att även herrloppen i år kommer bli intressantare att följa. Jag tänkte i det här första inlägget för säsongen försöka sia lite i sann Saidastil om hur den här säsongen kommer se ut.

På damsidan kommer vi såklart se en massa nya pallplatser. De flesta damsprintarna är fortfarande unga och jag ser inga direkta tecken på att framgångssagan kommer börja dala. Det känns ju märkligt att skriva så när den största stjärnan, Svanen, är skadad. Jäkla märkligt det där. Hur en till synes helt vanlig vurpa kan ge så stora konsekvenser. Man får väl nästan kalla det för en karriärhotande skada. Jag hoppas verkligen det är som man tror, att motivationen är Linn Svahns bästa vän, isåfall kan kanske vägen tillbaka bli hyfsat kort. Men guldfavorit till OS blir hon nog inte i år. Väl? På sprintsidan ska det bli jäkligt kul att se om Hagström kan ta det där sista uthållighetssteget och hålla även i en final, snabbheten har hon ju redan. Det känns väl som att stjärnorna kan stå rätt i år för hennes del. Jonna lär ju gå igenom ett Björn Lind-år, blir spännande om hon kunnat ladda om, men det låter väl så på henne trots missat läger och en del strul.

Eftersom jag är en evig optimist tror jag också att Ribom lyfter sig ett steg. Hon impade ju med en trippel på rullisar för några veckor sen. Det är väl vad det är men ett dåligt omen var det ju inte. Ribom-Ebba-Kalla-Karlsson – där har ni oktobers stafettlag i OS.

När det gäller distanssidan så hoppas jag framförallt att Ebba verkligen har funderat över hur ska hon kunna vinna fler lopp istället för att bli tvåa eller trea. Jag tycker det var väldigt tydligt förra säsongen hur hon (undantaget Johaug) oftast var starkast i loppen. Men det räcker ju som bekant inte – lex Södergren. Ska Ebba ta nästa steg känns det som att det måste finnas en mer tydlig taktik i loppen eller en förändrad förmåga att växla tempo. Det första är nog enklare att ändra än det andra. Nu är jag ju en tv-tittare som gillar att se blågult i tät och skulle aldrig bytt Södergrens skidåkande mot en Northugs även om det hade inneburit fler medaljer. Men. Ska Ebba högst upp kan hon nog inte ligga och dra så stora delar av loppen. Cologna är väl ett bra exempel på en åkare som åkte extremt taktiskt i de allra flesta lopp. Alltid högt upp i klungan men sällan som draglok. Ska Ebba vinna mer så är det nog så hon behöver göra. Lura där framme och sen dra på satan när det är två kilometer kvar. Men lika kul för oss som tittar blir det ju inte. Ska jag gissa blir nog den här säsongen ganska lik den förra. Ebba är jämn som tusan medan Frida är lite mer jojo för att sen placera sig före Ebba när det väl gäller.

Jag gillar också Fridas tanke att träna utifrån Johaugs styrkor. De flesta skidåkare tävlar ju på nåt sig själv mot sig själva. Därför tycker jag det var lite uppfriskande när Karlsson berättade att hon tränat mer på att åka uppför för att kanske kunna utmana Johaug på ett upplopp. Med en sån överlägsen konkurrent så tycker jag det är helt rätt inställning. Om hon inte hänger i någon dörrkarm i Gällivare kan det nog bli en kul säsong. Kalla då. Ja jag vet inte. Hon kändes ju så himla osårbar tidigt i karriären. Nästan aldrig sjuk och alltid i form när det gällde. Nu känns det som oturen kommit ikapp. Är det inte k-vidden så är det magsjuka, som tydligen fortfarande sätter spår hos henne. Jag ÄLSKAR ju Kalla så ett sista OS där hon får ta ett guld i stafett hade känts så värdigt och rätt åt henne. Sen kan hon lägga skidorna på hyllan och vinna mästarnas mästare.

På herrsidan känns det faktiskt roligare än på länge. Jag gillar verkligen Åsarnafirman Porromaa-Burman (måste alltid googla Willes efternamn, det var samma med Kowalczcyk). Jag hoppas deras gemensamma satsning gett utdelning. Nu tror jag inte Burman kommer utmana i toppen sett över säsongen men i de grisiga lite längre loppen hoppas jag han kan upprepa de fina loppen han bjöd på under säsongsavslutningen. Calle då. Ja hoppet är väl det sista som lämnar en men jag vette fan. Sista åren har jag verkligen hoppats att han ska hitta tillbaka till nåt men den förhoppningen blir väl mer och mer desperat för var år som går. Men tääääänk om. Då har vi ju ett stafettlag lagom till OS som kan kriga om medaljer. Oskar har förhoppningsvis byggt självförtroende från förra året men bättre än förra året tror jag ändå inte att det blir.

Jag har säker missat några möjliga utropstecken men de kan vi ju diskutera i det här inlägget där vi nu fortsätter infördiskussionerna.

Till sist. Tour de ski ett OS-år känns så jäkla avslaget. Vem vinner i år? Borde man inte flytta det så säsongen ändå får två riktiga höjdpunkter där de bästa är med.